Jag tar tåget till Stockholm. Träffar gamla vänner och nya. En bra dag.

På kvällen kommer jag att tänka på F. Hennes son är drygt ett och ett halvt nu, i höstas var han ett. Jag tog med henne på en halvdag på stan, det var uppskattat. Efter lunchen, när hon skulle gå hem sa hon ”Jag har inte tänkt på honom mer än några minuter på hela förmiddagen.” Jag behöll chocken för mig själv.

Igår kväll tänkte jag själv samma sak. ”Jag har inte tänkt på dig i mer än några minuter på hela dagen.”

Det (jag) är patetiskt.