Allt det där som jag skjutit på. ”Jag gör det nästa vecka”. Inser att det är nästa vecka idag.

Badar med M med stora magen. Bara några dagar kvar nu. Det är märkligt. Vackert.

Sen tillbaka till stan, skulle ringa dig, när jag fick tid. Vi ses vid vattnet (det är patetiskt, vattnet i den här stan). Sitter på en bänk, ligger på en gräsmatta. Värmen från din kropp förenas med värmen från solen. Vi pratar. Eller i alla fall du. Jag har ingenting att säga. Vi kommer inte komma nån vart. Du frågar om känslan sitter kvar. Jag säger att jag inte har hunnit känna efter, så länge jag låtsas som att du inte finns är det okej, då finns inte heller känslan.

Känner efter. Den finns. Säger det. Du analyserar, försöker ta på dig ansvaret. Hallå, det är jag som ska åka bort! Sen inser jag att även jag ger dig skulden. För att du inte låter mig krama om dig och ta med dig hem. För att jag inte kan göra det jag vill utan bara det som förnuftet talar om för mig att göra. So what? Hur hemskt skulle det bli, om jag följde mina känslor? Hemskt. Fast om jag ändå inte kan umgås med dig…