”Det här hatet jag har, är det overkill eller är det den sista och nödvändiga etappen i den feministiska revolutionen?”
Osynlighetspåsen – en plats att finnas till, en plats att gömma sig på.Arkiv för juni, 2009
fredagnattdetbörjarsnartbliljust
Det händer att jag glömmer bort bloggen. Den behövs inte. Det är bra.
Sommar och ljust, fint och varmt. Gotland. Tidning. Kunde inte vara bättre. Just nu.
Fick syn på mig själv i spegeln och tänkte att om jag för några år sedan hade träffat mig själv i dag hade jag blivit avundsjuk. På det jag gör, på den jag är, på hur jag ser ut. Fin känsla.
regntorsdag
Jag får ett mail från en gammal kompis. ”You’re life seems so exciting!” Ehh, nej.
Det är som att läsa om författarna till en lonely planet bok och tänka att de måste ju verkligen haft otroligt spännande liv. Sen tänker jag efter och inser att skulle jag berätta om det i såna termer skulle mitt liv låta likadant.
Det betyder ju inte att det (alltid) är roligt. Tyvärr.
onsdagspatetik
Jag tar tåget till Stockholm. Träffar gamla vänner och nya. En bra dag.
På kvällen kommer jag att tänka på F. Hennes son är drygt ett och ett halvt nu, i höstas var han ett. Jag tog med henne på en halvdag på stan, det var uppskattat. Efter lunchen, när hon skulle gå hem sa hon ”Jag har inte tänkt på honom mer än några minuter på hela förmiddagen.” Jag behöll chocken för mig själv.
Igår kväll tänkte jag själv samma sak. ”Jag har inte tänkt på dig i mer än några minuter på hela dagen.”
Det (jag) är patetiskt.
tisdag med regn
Jag önskar att jag kunde tycka att du var dum i huvudet, men det kan jag inte. Du är ju min bästa vän. I helvete.
Jag är trött på hela skiten. Trött på mig själv. Vill åka bort igen. Nu. Det går inte.
nästaveckas måndag
Allt det där som jag skjutit på. ”Jag gör det nästa vecka”. Inser att det är nästa vecka idag.
Badar med M med stora magen. Bara några dagar kvar nu. Det är märkligt. Vackert.
Sen tillbaka till stan, skulle ringa dig, när jag fick tid. Vi ses vid vattnet (det är patetiskt, vattnet i den här stan). Sitter på en bänk, ligger på en gräsmatta. Värmen från din kropp förenas med värmen från solen. Vi pratar. Eller i alla fall du. Jag har ingenting att säga. Vi kommer inte komma nån vart. Du frågar om känslan sitter kvar. Jag säger att jag inte har hunnit känna efter, så länge jag låtsas som att du inte finns är det okej, då finns inte heller känslan.
Känner efter. Den finns. Säger det. Du analyserar, försöker ta på dig ansvaret. Hallå, det är jag som ska åka bort! Sen inser jag att även jag ger dig skulden. För att du inte låter mig krama om dig och ta med dig hem. För att jag inte kan göra det jag vill utan bara det som förnuftet talar om för mig att göra. So what? Hur hemskt skulle det bli, om jag följde mina känslor? Hemskt. Fast om jag ändå inte kan umgås med dig…
