”Det här hatet jag har, är det overkill eller är det den sista och nödvändiga etappen i den feministiska revolutionen?”
Osynlighetspåsen – en plats att finnas till, en plats att gömma sig på.Arkiv för maj, 2009
låtsas som att du inte finns söndag
Jag kan inte prata, det är ingenting nytt. Blev inte av med känslan att jag missade tåget. Skickade ett mail, det fanns ingen annan utväg.
”På sista tiden har jag haft en känsla av att jag missar tåget…” och ”Dessutom vet jag inte vad jag vill…”
Fast vi är osynkade i tiden, jag vet det. Du är på väg mot drömjobbet. Det är åtminstone förhoppningen. Men för det krävs studier. Nu på en gång. I en vecka.
Jag är första namnet på listan. Den du ringer när du behöver en paus. Du skrev det. Fortsatte med att du inte tänker att tåget går. Jag tänker inte analysera.
Vägrar gå runt och vänta. Vägrar komma när du ropar. Låtsas som att du inte finns, det är bästa alternativet.
Och så ringer du, säger att ”imorgon behöver jag en paus.”
Jaha.
rastlöslördag
Min föresats att ta hand om mig själv, inte dricka alkohol, undvika kaffe, sova, träna, äta regelbundet går så där.
Idag är jag trött, rastlös och bakfull. Kan inte sitta stilla, kan inte få någonting gjort.
Jag borde vara ledig nu. Avslappnad och fri.
Journalist.
Med en ljus framtid.
torsdag i sthlm
Elefanten står mellan oss nu. På bordet.
Jag är stressad, har en deadline, måste skriva.
Saknar dig fast du sitter framför mig.
fredag för över en vecka sen
Var och fikade med Den stilige greken, L. Vi hade inte setts på ett tag. Han frågade hur det var. Jag svarade att det var dåligt, men att jag inte orkade prata om det.
”Det är som den stora elefanten alltså”
Elefanten?
”Ja, som att det står en stor elefant i vardagsrummet men ingen vågar prata om det.”
Elefanten fick stå där.
…
”Vadå, så du har varit bostadslös i ett halvår alltså?” utbrast L plötsligt.
”Jaaa, typ” var mitt lite tveksamma svar.
”Men så kan man ju inte leva!”
torsdag i trötthetens tecken
Vaken halva natten, kan inte sova. Klockan ringer och tvingar mig upp. Ont i magen. H som jag bor hos kommer ut och sjunger God morgon, jag svarar att såå god är den nog inte.
Tar tåget till stan. Tunnelbana, uppför backen med gatstenarna under fötterna, häggen vid sidan, genom parken skymtar Kungsholmen, min favoritutsikt.
Hissen istället för trapporna upp till fjärde våningen och pappa. Får nyckeln, sitter ner, kallpratar. Tar bilen tillbaka.
Lunch framför datorn.
Du säger ”Har du pratat med henne?” Jag svarar att jag vägrar vara en länk mellan er två.
Sen säger jag att jag har det, att hon mår bättre. Gör precis det jag precis sagt att jag inte ska göra.
Frågar hur du mår. Du svarar att det är mycket ångest. Du känner dig utestängd.
Jag säger att jag vill rulla ihop mig till en boll och bli sondmatad i en vecka. Och jag menar det. På det svarar du ingenting, pratar vidare om hur jobbigt du tycker att livet är just nu.
Jag får skylla mig själv, det var jag som frågade.
Sen ber du om ursäkt, ”Det är drygt att ta allt det här med dig. Du får säga ifrån.” Jag säger att jag inte vet.
Gråter, men det vet inte du om, det syns inte på skärmen.
Du ber om ursäkt.
Som att det skulle hjälpa.
onsdag mellan trygghet och panik
Jag hör den där raden i huvudet. Den är nån gammal sång av Lars Winnerbäck. I övrigt är det tomt. Den där raden, inget mer.
Jag svävar fritt, skulle inte påstå utan friktion, men utan fast punkt.
Ljus försommarkväll. En sån där när man borde vara pigg och glad och strålande. Älska livet och allting runtomkring.
Men det är jag inte. Jag är trött och tung i huvudet. Orkar inte umgås, lämnar klasskamraterna på nationen och går hem för att begråta min förvirring.
Du är ändå inte där, du försvann snabbt efter skolan. ”Till Stockholm”, har blivit ljusskygg på senare dar. Inte heller T, hon var trött och gick hem. Jag såg ingen anledning till att stanna kvar. Orkar inte låtsas idag. Det finns ingen mening längre.
Jag ville inte se dig gå, springa som en skadeskjuten räv.
Sen ska du till Visby, min stad. Och jag ska till landet och vila upp mig. Därefter väntar verklighetstillflykten, och kanske Malmö.
Och sen då?
Om det finns något sen. Just nu är jag bara trött.
Trött, tung i huvudet och förvirrad.
sömnlös onsdag
Tidig morgon. Alldeles för tidig. Vill bara sova, men jetlaggen gör det omöjligt.
Somnade, drömde om dig och ett skoköp och folk som ville bli av med mig. Det var obehagligt. Obeskrivligt.
(Vi pratade väl aldrig om skor ikväll?)
Sen vaknade jag. Sömnlös.
Tänker på vad som skulle hända om… Vill inte förlora dig, men vet inte om det funkar så här, måste säga hur mycket jag tycker om dig. Det spelar kanske ändå ingen roll.
Men först ska jag bli frisk, i fas, mig själv. Om det går.
Imorgon tänker jag gå till skolan. Måste ut, bort, göra något.
tisdag, borde vara i skolan men får inte
Ägnar hela dagen åt att sitta på samma stol vid köksbordet. Köksbordet hemma hos H, han låter mig bo här. Tröttnar ganska snart, men ser inte så många alternativ.
På kvällen, promenad, glass, middag med dig. Jag vill ta med dig hem sen. Stoppa ner dig i min säng och be dig att hålla om mig.
Hon är inte med i bilden länger, men hon mår dåligt. Du säger att det inte är på grund av dig, inte i första hand. Det är livet som är svårt mot henne.
Själv känner jag mig som i ingenmansland. Det finns inget nu, bara framtid och dåtid. Tycker inte om känslan. Blir ännu mer rastlös.
Känner att jag missat tåget. Eller håller på att missa det. Tåget som är livet. Tåget som är du.
